Blinka lilla stjärna

Stjärnskådning.

En gammal företelse. Människor i alla tider har tittat upp mot stjärnhimlen, sett de olika konstelationerna, månen och planeter. Undrar vad dom tänkte när dom såg allt? Fantasin måste ha skenat iväg när den starkt lysande ”afton” och ”morgonstjärnan” Venus uppenbarade sig i öster eller väster, eller när en komet farit över himlavalvet och för att inte tala om en månförmörkelse. Vackra fenomen att skåda. Vi vet att trosåskådningar i gamla tider utgått från främst solen, men har koppling också till månen och stjärnorna. 

När jag tittar på stjärnor, ser ut i universum är jag skeptisk till att bara just vår lilla planet skulle ha liv. Det är ju så enormt stort, universum! Jag tror det finns annat liv därute. Det finns teorier om att vi haft besök av annat liv, att dom liven hjälpte egyptierna att bygga pyramiderna och att Mayaindianerna byggde sin civilisation tillsammans med utomjordiskt liv.

Det är fascinerande att titta på stjärnor. En svindlande tanke jag brukar få är att stjärnhimlen kanske imorgon, inte alls ser likadan ut. Stjärnorna kan ligga 10 000 ljusår från jorden. Alltså det tar 10 000 år för ljuset att nå jorden. För allt vi vet så kan några stjärnor ha dött redan, och vi är intet oanande om det. 

Jag har tittat på stjärnor enda sedan jag var 11-12 år gammal. Intresset har hängt med i många år. Ett avkopplande intresse, en stund för eftertanke. Jag känner mig liten mot det stora universum när jag tittar på stjärnor. Liten, fast ändå en känsla av sammanhang i något större som vi människor kanske inte förstår. Det är nog inte menat att vi skall förstå allt. Tänk egentligen vad tråkigt det skulle vara att förså allt. Där gränsen går för vår kunskap, tar fantasin vid. 

Ikväll är det stjärnklart. Det har varit sparsamt med stjärnklara kvällar hittills i höst. Jag tar tilfället i akt och kör till Djävulsberget för att skåda stjärnor. En ypperligt bra plats för stjärnskådning.